Jag kommer i håg hur jag själv tänkte innan jag börja på universitetet, hur kul det skulle vara både i och utanför skolan. Nu efter ett år på universitetet i Piteå känns det inte alls lika enkelt och roligt. Visst är det kul ibland och visst är det bra att man har lärt känna nya människor, men vad jag har hört så ska universitet vara "the time of your life" men det tycker jag inte riktigt att det är. Nog kan det till stor del bero på att det är i just Piteå och tror nog att hela klassen hade haft det tusen gånger roligare är i Luleå men nu är det inte så.

 

Tentorna är svåra, jag är jätte dålig på att plugga men lyckas ändå klara saker och ting. Insåg just att jag inte ens vet vad jag är bra på längre, när jag gick i nian var det matte som gällde, funderade ju till och med på att gå mattespets på gymnasiet innan jag valde endast natur. Sedan blev allting svårare och jag tappade fokusen från just matten. Då kom jag och min svenskalärare fram till att jag faktiskt var bra på att skriva och att jag hade fått A på nationella i svenska sista året om jag inte hade failat (som alla andra i klassen också hade gjort) och bara skrivit en källa istället för två. Tack för den nationella... Nu går jag ju som sagt en utbildning för att bli journalist, men om det är journalist jag vill jobba som om två år återstår att se, för tillfället vill jag inte det men anser att det är bra att ha en utbildning vare sig det handlar om en utbildning om hur man vänder hamburgare eller hur man skriver reportage. 

 

Men för att knyta ihop säcken. Universitetet är ingen dans på rosor. Universitetet för mig är faktiskt inte kul. Den enda positiva anledningen jag ser med detta universitet är att jag har träffat min Kellan. Tacka gud vad jag hade gjort annars. Hon får mig verkligen att orka göra allting, även fast vi båda sitter där ibland oftast som två stora frågetecken. Men tillsammans har vi beslutat för att överleva detta!