Helgen är över och det känns skönt att kunna slappna av och inte göra någonting speciellt för stunden.

 

Helgen har bestått av en himla massa nervositet, blir alltid nervös när jag ska tävla och har alltid blivit det. I lördags var banorna väldigt tekniska och när jag gick banan kände jag verkligen att hur ska detta gå, det var linjer här och där, relaterade avstånd hit och dit. Ja, kaos. Men jag glömde inte någon av banorna i alla fall. Linjerna klarade vi faktiskt riktigt bra och det har jag nog min tränare Kicki att tacka för. Gud vad vi har jobbat med relaterade avstånd, linjer här och där och hade det inte varit för hennes perfektion i allt hade vi kanske inte satt allt som vi gjorde i helgen. Det är jobbigt att träna och veta att man gjorde en övning helt okej men att man får göra om den för att det ska bli perfekt. 

 

Lennart har gjort allt jag bett han om dessutom, han rev totalt två hinder denna helg. Sista hindret i vår 110cm debut, där vi nu i efterhand tror att det blev mjölksyra. Han har aldrig gått en så lång bana på den höjden och vi har kanske tränat ordentligt två gånger på den höjden. Jag kunde inte ha gjort så mycket annorlunda nu när jag ser på det i efterhand, avståndet blev rätt det var bara det att orken var lite slut. Han har verkligen ställt upp för mig hela helgen, hoppat bra och levererat tre super bra rundor. Hatten av Lennart, tack.

 

Sedan vill jag rikta ett extra tack till alla som har hjälpt mig där borta, min minihästskötare Cilla, min allt i allo Andreas, super mamman som hjälpt till på framhoppningen och min super chaufför som stått ut med en knäpp häst i transporten. TACK.