... så känner jag efter dagens hoppträning. 

 

Det började ganska bra tycker jag, han var lugn och fin under uppvärmningen och framhoppningen, taggade till en aningen då vi succesivt höjde framhoppningshindret. Men fortfarande kontrollerbar. Sen vet jag inte vad som hände, han blev sådär på och tog egna initiativ till saker och ting och alla avstånd blev bara pannkaka. Där ett tag var jag typ livrädd att vi skulle krascha eller något. 

 

Planen från början var att bara rida banan ett varv och förhoppningsvis skulle det sedan räcka med att kanske bara ta om en linje om det inte var bra. Men istället fick jag rida om banan tre gånger för att han inte lyssnade på mig, han blev bara stark och drog tyglarna ur händerna på mig. Åh, vad less man blir. Sista rundan försökte jag verkligen att få honom att lyssna på mig, det var inte perfekt och det var väl heller inte bra men det var godkänt och han kan ju inte hoppa hur mycket som helst heller. 

 

Målet med tävlingarna i helgen är att få honom att lyssna på mig så att jag kan rida till hindret, inte att han bara kör på själv och hoppar av flera meter innan han egentligen ska. Får försöka analysera den här träningen och se hur vi ska få honom att lyssna på mina förhållningar....