Det var orden som Stina Nilsson sa till reportrarna efter en målgång som ny världsmästare tillsammans med sina tre lagkompisar. Alla visste på förhand vad som krävdes för att det skulle vara möjligt, att det sen blir som man tänkt, om än lite bättre går inte att drömma om. 
 
Det var inte förrän i mitten av stafetten när Frida Karlsson växlade över till Charlotte Kalla som det började hände saker. Men det var inte förrän efter Kalla hade åkt halva sin sträcka som rycket kom, och det kom med besked. Meter, blev till sekunder och när växlingen till sista sträckan och Stina Nilsson kom, hade avståndet vuxit till nästan 19 sekunder. Nilsson som var beredd på att Norges suveräna skidåkare, Therese Johaug skulle komma ikapp vid första stigningen fick vänta ett helt varv innan det skedde. 
 
Att jaga eller att vara jaga det är frågan vad som egentligen är bäst. Att inte få åka skidor i tävlingstempo på en månad är ännu en fråga, men att Stina Nilsson har ett psyke, starkare än något annat jag har skådat, det är solklart.
 
Världens bästa sprinter, mot världens bästa distansåkare, på ett upplopp där solen gassat en hel dag, då finns det bara en världsmästare. Oavsett att de senaste 4,8 kilometrarna har gått snabbare än vad som kankse är möjligt i detta föra.
 
Idag var det huvudet som vann över kroppen, idag tänkte hon att jag dör hellre än att bli tvåa. Idag spurtade Stina Nilsson ned Norge och tog Sverige till ett historiskt VM-guld. 
 
Hatten av till Sveriges damer idag.
Foto: Bildbyrån