Tror ni att det finns en perfektionist i alla? Eller bara hos vissa människor? Jag och Kelu diskuterade det häromdagen att jag har sådan prestationsångest att om jag vet att något inte var perfekt så vill jag knappt se tillbaka på det. Det kan handla om allt från tentor till tävlingar, kommer såväl ihåg min och Wonders sista dressyrtävling tillsammans. Det fanns väldigt mycket som var bra i programmet, men sedan fanns det två moment som jag kände inte alls var bra och jag trodde därmed att jag skulle komma sist. Så, så fort jag hade ridit klart och kommit ut ur ridhuset skrittade jag mot stallet igen och var så arg och ledsen. Tur som var kom mamma springandes efter mig (arg för att jag var arg och inte stannade utanför ridhuset för att veta resultatet för hela klassen) och sa att alla andra trodde att det gått bra så jag var tvungen att skritta tillbaka och se om jag skulle in på prisutdelningen. Vilket jag också skulle, för trots en stor miss och en lite mindre, var allt annat så bra att vi blev placerade i klassen, men jag kommer fortfarande ihåg känslan efteråt. Att veta att man kunde ha försökt göra det ännu bättre, något som grämer mig än idag.

 

Det blir bättre och bättre med åren, men jag kollar gärna inte tillbaka på gamla tentor för att se vad jag gjorde fel om jag bara just fått poäng som räcker över godkänt sträcket. Men varför är det så? Varför har jag så svårt att acceptera att alla prestationer är perfekta, om ens några?