Okej, vart börjar man ens när man blir tårögd av bara tanken? 

 

Det är lätt att skriva, som ni alla kanske vet, men det är nog ingen som egentligen vet att Andreas fick en fraktur i sin tumme för drygt en månad sedan. Därav har han inte kört racing fullt ut på ett tag, men i helgen ar det dags igen, med en hand som inte använts på flera veckor men med en vinnarskalle utan dess like. För trots att det tog ett tag för han att komma in i körningen och "flowet" igen kan man ändå säga att han levererade. Resultatet blev topp tio i allt från träningar till kval och race 1, vad gäller race 2 så blir jag tårögd av bara tanken. Om det beror på mina hormoner eller den fantastiska prestation som han åstadkom får vara ett fortsatt mysterium.

 

Men Andreas Bäckman, min Andreas, han var först in i första kurvan, han var först in i andra kurvan och han var först över mållinjen tolv varv senare. Han som alltid är min nummer ett, fick äntligen stå på pallen som nummer ett och bevisa vilken fantastisk förare han är. För ni vet att man alltid pratar om olika comebacker, denna är då något utöver det vanliga. Senast han satt i bilen och körde ett race blev han avkörd in i en betongmur, nu, tre veckor senare står hans namn högst upp på resultatlistan. Det ni, det kallar jag en comeback!